Michele Evangelisti

Mitt första PTL: en oförglömlig träningsupplevelse

Jag kom hem måndag den 2 september och hade fortfarande svårt att sova eftersom dygnsrytmen hade rubbats. Det hade varit en av de mest spännande och utvecklande upplevelserna i mitt liv, helt i linje med min ambition att alltid utmana gränser och överträffa mig själv.

För dem som inte minns (jag berättade om det i min senaste artikel), deltog jag i PTL, eller Petite Trotte à Léon, som är ett terränglopp utöver det vanliga. Det anordnas i Frankrike sista veckan i augusti varje år och är en väldigt speciellt tävling: de deltagande lagen väljs ut av en grupp franska bergsguider och alla som slutför loppet inom utsatt tid får en klocka som pris, utan rangordning. Loppet inrättades av en general för Främlingslegionen, som använde det som ett sätt att testa sina soldaters plikttrogenhet samt fysiska och mentala förmågor. PTL är sannerligen en mental såväl som fysisk utmaning. Jag var fysiskt vältränad, hade deltagit i trail- och ultra-trail-tävlingar i flera år och är van vid hårt arbete, men under dessa dagar gick jag igenom riktigt krävande ögonblick. För det första skulle jag aldrig ha lyckats slutföra PTL utan Sergio och Veronica. Lagen är otroligt viktiga, och #teamrock (det är lagnamnet vi valde för PTL) lyckades hantera vår energi rätt och organisera rollerna i gruppen så bra som möjligt. En ansvarade för vår GPS, en för vår roadbook och en för spårets mer tekniska delar.

Deltagare och statistik för PTL, Mont Blanc

Bara 20 % av deltagarna i PTL var nya i tävlingen och siffran är märklig, men förståelig. De flesta traillopp har många nya deltagare, och deltagarna byts ofta ut. Men det här är en skrämmande tävling och det är inte lätt att bli antagen.

Det tog 146 timmar, 4 minuter och 55 sekunder för mitt lag att slutföra loppet. Vi sov inte mer än 9 timmar totalt, och höll ett tempo som gjorde att vi kunde förbränna rätt mängd energi utan att bli trötta. Längs spåret finns passager på glaciären, sönderfallande kanaler att ta sig över och klippväggar fulla av spillror som kräver extrem koncentration, allt på mycket högre höjd än vanliga bergslopp. Jag tror det är nödvändigt att ha grundläggande färdigheter i bergsklättring och att inte vara höjdrädd för att kunna slutföra loppet utan att ta risker.

Svårigheter under PTL, Mont Blanc

Låt oss börja med de fysiska svårigheterna: Jag tror det främsta problemet är att avverka 26 000 meter höjdökning på 152 timmar och 30 minuter utspritt på mer än 300 km spår, och det näst svåraste är att göra det på utsatt tid.

Dessutom försvagas kroppen i längden av att vistas på så pass hög höjd (stora delar av spåret ligger över 3 000 meter). Lyckligtvis hade vi tur med vädret och slapp stormar och regnskurar, men så här högt upp bränner solen huden och gör att man blir trött fortare, särskilt när man sover för lite.

Vad gäller de mentala svårigheterna, skulle vi kunna skriva en hel bok: man måste hålla koll på GPS:en, vilket drar mycket energi eftersom man samtidigt måste vara uppmärksam på vägen och var man sätter fötterna. Spåret är inte utmärkt och om man går fel riskerar man att tappa bort sig och hamna på farliga vägar, samtidigt som man förbrukar dyrbar energi och kanske inte lyckas slutföra loppet i tid. Man måste ta sig förbi ett antal obligatoriska ”vägpunkter” där man registreras med ett chip.

Kartan som är sparad på GPS:en visar loppets roadbook med fyra spår i olika färger: röd (spår), blå (alternativt spår vid jordskred eller mycket dåligt väder), svart (tekniskt krävande spår) och gul (outforskad terräng). Vi har tagit oss fram över oskyddade avsatser, genom snöskred, upp- och nerför branta klippor, och efter flera timmar är det svårt att hålla koncentrationen uppe. Vi hade bara tillgång till två baser med ombyteskläder och -skor samt ett dussintal skyddsplatser där vi kunde sova eller äta.

Mat och vila under PTL, Mont Blanc

Att äta och sova var ytterligare två kritiska aspekter som vi inte fick underskatta. Hemma hade jag förberett ransoner av vakuumförpackad mat: polenta, ris och parmesan – livsmedel som inte blir dåliga och som innehåller rätt mängd kolhydrater och proteiner. Jag kombinerade dem med frystorkade måltider som blandas med vatten.

Längs med vägen plockade vi även blåbär, björnbär och vildhallon, vilket piggade upp oss och gav en känsla av närhet till naturen och till bergets mindre fientliga sida.

Vad gäller sömn var vi tvungna att hantera tröttheten på ett intelligent sätt för att inte ge upp. Ibland stannade vi till i 5–10 minuter för att vila och motverka plötslig trötthet, och vi sov cirka 1–2 timmar om dygnet på de skyddade platser som PTL-organisationen ställt i ordning. När vi kom dit vilade vi oavsett om det var dag eller natt.

Återhämtning efter PTL, Mont Blanc

Det tar tid att återhämta sig efter en fysisk ansträngning som PTL. Under loppet syresätts inte blodet ordentligt eftersom man aldrig vilar tillräckligt, och vid slutet av loppet är det ”smutsigt”. Man känner sig ofta trött på dagen och har svårt att sova på natten, så det första man måste göra är att återgå till en regelbunden dygnsrytm. Men jag vet att jag snart kommer att må lika bra som vanligt igen!

Det är dessutom viktigt att fylla på med vätska, samt att lindra inflammation i muskler och rygg (packningen väger totalt cirka 15 kg). Det tar ungefär en månad innan man är fullständigt återhämtad.

Känslan efter PTL i Mont Blanc och nästa utmaning

Under PTL fick jag chansen att se platser jag aldrig skulle ha sett annars, men den del av loppet som gjorde störts intryck på mig var utbytet av kultur, energi och idéer med andra lag från hela världen. I svåra ögonblick hjälper lagen varandra genom att jämföra och ge konstruktiva råd. Det bästa med det här äventyret, som jag brukar kalla det, är att jag fick chansen att växa som människa.

119 lag startade och bara 25 drog sig tillbaka, även detta tack vare samarbetet.

Lokalborna gjorde mig också väldigt glad. Alla deltagare, även vi i #teamrock, hade ett lila armband runt handleden. Längs den sista kilometern före mållinjen stod folk och hejade på oss och gratulerade oss för bedriften.

Klockan vi fick är en av mina dyrbaraste troféer. När jag ringer i den känns det som att jag är tillbaka i PTL, och jag återupplever de intensiva ögonblicken och de starka känslorna. Det här är en erfarenhet jag rekommenderar alla, men den kräver flera år av förberedelser.

Klockan är den vackraste medalj jag har.

Nu är jag snart på fötter, och inom kort ska jag delta i ett miljömaraton för att få upp farten igen. Jag håller er uppdaterade!

Njut av löpningen.

Michele